”De svenska lönerna har ökat för snabbt de senaste åren”

DN Debatt: Trots de senaste årens svaga krona har svensk export vuxit mindre än vad exportmarknaderna gjort. Vi har tappat marknadsandelar jämfört med flertalet konkurrentländer. Lönekostnaderna har sedan finanskrisen ökat snabbare än produktivitetstillväxten. Det är inte hållbart på sikt, skriver sex näringslivsföreträdare.

När företagen blickar framåt och formulerar sina strategier för de närmaste åren så präglas dessa särskilt av en hårdnande konkurrens och snabbare teknikutveckling. Som en konsekvens har lönekostnaden blivit en ännu viktigare faktor för konkurrenskraften i alla delar av näringslivet.

Flera år med lönekostnadsökningar som varit högre än i jämförbara länder, och som överstigit produktivitets­utvecklingstakten, har undergrävt svensk konkurrenskraft. Det visar en ny rapport från Svenskt Näringsliv.

För en liten öppen ekonomi som den svenska är det livsviktigt att företagen kan hävda sig på den internationella marknaden. Det senaste decenniet har konkurrenssituationen hårdnat kraftigt, drivet av globalisering och digitalisering. Allt fler sektorer och arbetsmoment blir konkurrensutsatta. Konkurrensen är numera global för en allt bredare del av näringslivet.

Med internationell konkurrens menas att utgångspunkten för prissättningen inte är de egna kostnaderna utan internationella konkurrenters pris. För industrin har detta varit legio under decennier men för andra branscher har denna internationalisering accelererat under senare år.

Slutreplik: ”Avtalsförhandlingar kan inte bygga på vadslagning om kronkursen”

I rapporten analyserar vi olika aspekter på lönens inverkan på konkurrenskraften. Slutsatsen är solklar: Pris- och kostnadstryck i relation till produktiviteten är avgörande för konkurrenskraften. I ett kortsiktigt perspektiv – där det handlar om att få avsättning för den befintliga produktionen och på så sätt klara jobben och generera resurser för den fortsatta utvecklingen – är det i princip allt.

Därför är det illavarslande att kostnadsläget i Sverige är högre jämfört med övriga Västeuropa, och än tydligare jämfört med EMU-området. Kostnaderna har dessutom ökat snabbare i Sverige än i omvärlden under de senaste åren. Enligt statistik från Eurostat hamnar den genomsnittliga arbetskraftskostnaden för hela ekonomin per timme i Sverige 12 procent över Tysklands och 20 procent över länderna som ingår i Kix-index, Sveriges viktigaste handelspartners. Visst har löneökningstakten dämpats i Sverige – men inbromsningen har varit ännu starkare i Europa.

Allt fler branscher är direkt utsatta för internationell konkurrens. Därför går det inte längre att tala om en skyddad och en oskyddad sektor. Den ökade globala konkurrensen har letat sig in i varje vrå av svensk arbetsmarknad, utanför den offentliga sektorn. För tjänstesektorer som handel är kostnadsläget kraftigt högre jämfört med konkurrenter på den globala arenan, men även industrin ligger högre.

Den här utvecklingen har ett pris. Trots de senaste årens svaga krona har svensk export vuxit mindre än vad exportmarknaderna har gjort. Vi har tappat marknadsandelar jämfört med flertalet konkurrentländer.

Det är genom högre produktivitet som förutsättningar skapas för högre löner. Men Sveriges produktivitetsutveckling har följt en globalt svag produktivitets­trend och ser även ut att utvecklas mycket svagt kommande år. En lägre produktivitetstillväxt innebär att utrymmet för lönekostnadsökningar minskar.

Mellan 1993 och 2006, det vill säga mellan nittiotalskrisen och finanskrisen, var den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i näringslivet 3,6 procent per år. Sedan finanskrisen har den i genomsnitt varit 0,6 procent. Samtidigt har svenska reallöner vuxit med 1,8 procent per år. I år väntas produktivitetstillväxten i näringslivet bli ännu lägre, 0,3 procent. I offentlig sektor råder sedan flera år en negativ produktivitetstillväxt. Detta speglas också i ekonomin som helhet där produktivitetsutvecklingen föll från nära 3 procent perioden 1996–2006 till 0,5 procent perioden 2007–2018, vilket är en något sämre utveckling än i omvärlden.

Att över lång tid öka arbetskostnaderna i högre takt än vad produktiviteten ökar är inte långsiktigt hållbart. Trots en relativt stark industri tar vi ut mer än vad företagen presterar.

Tack vare industriavtalet har vi verktyg för att hantera detta framåt. Det finns ingen alternativ förhandlings­modell som på ett bättre sätt skulle verka för en lönebildning som ökar konkurrenskraften. De två decennierna innan industriavtalet innebar skyhöga löneökningar i kronor – men realt under en halv procent per år. Utan en klok lönebildning klarar vi inte av att slå vakt om Sveriges konkurrenskraft.

Tittar vi övergripande kan vi se att svenska företag håller sig väl framme på den globala arenan. Sverige är i dag djupt delaktigt i globala värdekedjor och deltar i ökande utsträckning i de delar av de globala värdekedjorna som ger möjlighet till välavlönad sysselsättning.

Men det finns mer att ge. Det yttersta syftet med konkurrenskraft är att öka invånarnas välstånd. Sverige låg på plats elva bland världens länder i OECD:s välståndsliga år 2017. Trots att vår position har hållit sig kring plats tio under en följd av år så har avståndet i termer av välstånd till de fem högst rankade länderna ökat sedan början på 2000-talet.

Ska Sverige långsiktigt utveckla konkurrenskraften i globala värdekedjor så måste vi acceptera en större lönespridning. Vi skiljer oss från flertalet konkurrentländer genom höga lägstalöner och relativt låga löner för högkvalificerad arbetskraft.

En sammanpressad lönestruktur i kombination med höga marginalskatter och låg utbildningspremie rimmar illa med en långsiktig förmåga att bibehålla och utveckla konkurrenskraft. Det blir problem vad gäller kostnader, när det gäller enklare jobb, och det försämrar möjligheten att rekrytera till högkvalificerade jobb.

Ur både ett kort- och långsiktigt perspektiv är det oerhört viktigt hur lönebildningen fungerar. En alltför snabb kostnadsutveckling slår direkt mot konkurrenskraften. På lång sikt avgör bland annat kompetensutveckling, flexibilitet och konfliktregler. Det är frågor som är direkt kopplade till den svenska partsmodellen och därmed till avtals- och lönebildningsprocessen.

Vid årsskiftet sätter sig industrins parter för att förhandla fram ett nytt industriavtal som innebär ett nytt märke för lönebildningen i Sverige, efter innevarande treårsavtal som då löper ut. Det blir startskottet på en avtalsrörelse som totalt kommer att omfatta 2,8 miljoner anställda inom 500 avtal. Samtliga sektorer av näringslivet berörs.

Vi har mycket att vinna på att värna om en välfungerande och långsiktigt genomtänkt lönebildning. Vårt mål lär solklart. Det krävs avtal för starkare internationell konkurrenskraft och fler jobb i Sverige.

Karin Johansson, vd Svensk Handel
Jan-Olof Jacke, vd Svenskt Näringsliv
Mattias Dahl, vd Transportföretagen 
Catharina Elmsäter-Svärd, vd Sveriges Byggindustrier 
Anna-Karin Hatt, vd Almega    
Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen  

Källa: DN Debatt - 2019.05.16
Presskontakt Svensk Handel
Publicerad: 2019.05.16 Senast uppdaterad: 2019.05.16

Skriv en kommentar