Låt inte landsbygdens mataffärer och apotek bära statens kontantansvar

Debattartikel i Altinget 15/4 2026

Just nu avgörs hur kontanterna ska fungera i Sverige framöver. Regeringens proposition behandlas i finansutskottet och i slutet av maj väntar beslut i riksdagen. Ambitionen att stärka kontanterna är välkommen. Men i sin nuvarande form riskerar förslaget att få motsatt effekt.

Ansvaret läggs på livsmedelsbutiker och apotek, samtidigt som staten drar sig undan från sitt eget ansvar.

Förslag plockades bort – underminerar syftet

Kontantutredningen föreslog att tjänster av offentligrättslig karaktär – såsom besök på vårdcentral och utfärdande av pass och ID-kort – skulle omfattas av skyldigheten att ta emot kontanter. Det var ett logiskt och nödvändigt steg.

I propositionen har detta förslag plockats bort. Det riskerar att underminera hela reformens syfte.

Genom att begränsa kontantplikten till livsmedelsbutiker och apotek läggs ansvaret för att upprätthålla kontantinfrastrukturen i praktiken på ett fåtal företag i den privata sektorn.

Systemet kräver volymer

Kontanthantering bygger på volymer. Om offentliga aktörer inte längre omfattas av kravet finns en risk att de successivt slutar ta emot kontanter. Då minskar underlaget i systemet.

Konsekvenserna blir långtgående. Kostnaderna för att hantera kontanter ökar, värdetransportavtal riskerar att sägas upp och infrastrukturen koncentreras till ett fåtal aktörer. I förlängningen kan det bli så dyrt att hantera kontanter att livsmedelsbutiker och apotek får svårt att upprätthålla hanteringen – trots att de enligt lagen förväntas göra det.

Det är inte en långsiktigt hållbar lösning.

Effekterna blir särskilt kännbara utanför storstäderna. Det finns drygt 3 000 dagligvarubutiker i Sverige, varav en fjärdedel är små butiker med omsättning under 30 miljoner kronor, och 1 400 fysiska apotek. Marginalerna är redan pressade.

Slår hårdast mot landsbygden

I många mindre orter är butiken dessutom mer än en butik för livsmedel – den är ombud för apotek, post och paket, en arbetsgivare och en del av den lokala beredskapen. Om kostnaderna för kontanthantering ökar kan det bli avgörande för om verksamheten överlever.

Resultatet riskerar att bli färre butiker, sämre service och ökad sårbarhet. Det är svårt att förena med regeringens ambition att hela Sverige ska fungera.

Det finns dessutom stöd för att offentliga aktörer ska kunna ta emot kontanter. Högsta förvaltningsdomstolen slog 2015 fast att vårdavgifter ska kunna betalas kontant. Justitieombudsmannen har senare kritiserat att detta inte alltid möjliggörs och konstaterat att faktura inte är ett verkligt alternativ när den inte kan betalas kontant.

Att i detta läge exkludera offentligrättsliga tjänster riskerar att leda till att offentliga aktörer omtolkar rättsläget och slutar acceptera kontanter.

Detta är inte en invändning mot kontanter, tvärtom. Ska kontanterna fungera i praktiken krävs ett system som är robust och långsiktigt hållbart. Då måste ansvaret delas.

Staten är utgivare av kontanterna och ansvarar för många av de tjänster där medborgare möter det offentliga. Det är därför rimligt att även offentliga aktörer bidrar, inte enbart livsmedelsbutiker och apotek.

Möjlighet att säkra en hållbar kontantlösning

Oppositionspartier har redan i följdmotioner lyft behovet av att inkludera offentligrättsliga tjänster. Nu har finansutskottet möjlighet att samla en bred majoritet för en mer hållbar lösning.

Det handlar inte om en generell skyldighet för hela offentliga sektorn, utan om att säkerställa att offentligrättsliga tjänster där avgifter tas ut i direkt anslutning till tjänsten också omfattas av samma princip – i linje med praxis och utredningens förslag.

Oppositionspartier har redan i följdmotioner lyft behovet av att inkludera offentligrättsliga tjänster

Alternativet är tydligt: en lag som på pappret stärker kontanter som betalmedel, men i praktiken fördyrar kontanthanteringen vilket på sikt försvagar kontantacceptansen.

Det vore inte bara ett politiskt misslyckande – det vore också en otjänst mot de livsmedelsbutiker och apotek, inte minst på landsbygden, som förväntas bära ett ansvar som borde delas. Och att vältra över det ansvaret enbart på dessa privata aktörer är inget som riksdagen bör ställa sig bakom.

Sofia Larsen, vd, Svensk Handel
Karin Brynell, vd, Svensk Dagligvaruhandel
Johan Wallér, vd, Sveriges Apoteksförening